Tappat mobilen
I måndags åkte vi ju till gyn som finns på Stälje sjukan, för det första så vet ingen nåt på det stället och för det andra så tappade jag mobilen, gick in till det huset där gyn ligger, tar fram plånboken ur fickan och märker att jag tappat mobben.
Helt hysteriskt irriterad går jag tibax en bit i korridoren för att leta men kan inte ha tappat den där eftersom jag inte märkt nåt eller hört en duns, har bara fem min kvar till det e min tur så kan ju inte gärna springa tibax till bilen och kolla om den e där nånstans.
K går ut med Liam och letar, medan han e ute så går jag in på rummet, så vet ju inte om han hittat den eller inte, kan inte koncentrera mig alls på vad läkaren säger eller frågar, tänker ju bara på alla nummer som är borta, alla foton som är tagna med mobben som kan hamna i fel händer mm mm...
Kommer ut från rummet och ser K, frågar om han hittade mobilen, nej, det hade han inte gjort, jag blev såklart ännu mer irriterad och förbannad på mig själv som tappat bort den.. alla möjliga fula ord snurrade runt i skallen, K hade Liam som tur e, för jag kunde inte ens vara glad åt minsta lilla just i den stunden..sen blev det ju inte bättre av att vi skulle springa runt halva sjukan för att ingen visste vart vi skulle ta vägen.
Nåja, lugnade ner mig någorlunda och tänkte bara att vi måste snabbt hem så jag kan spärra kortet, kollade en gång till runt och under bilen även fast K ju hade gjort det, han öppnade dörren på min sida och ser man på, mobilen låg visst där, mellan sätet och dörren...åååhh..så glad jag blev, sen fick jag såklart be K om ursäkt för jag var på så dåligt humör och lät det typ gå ut över honom! Men att ens mobil kunde vara så viktig, det trodde jag inte.. iofs bryr jag mig inte om själva mobilen i sig utan allt annat jag har på mobilen.. Nu tänker jag nog skriva upp alla nummer nånstans så slipper jag bli en sån Bitch ifall jag skulle tappa den på riktigt.
Helt hysteriskt irriterad går jag tibax en bit i korridoren för att leta men kan inte ha tappat den där eftersom jag inte märkt nåt eller hört en duns, har bara fem min kvar till det e min tur så kan ju inte gärna springa tibax till bilen och kolla om den e där nånstans.
K går ut med Liam och letar, medan han e ute så går jag in på rummet, så vet ju inte om han hittat den eller inte, kan inte koncentrera mig alls på vad läkaren säger eller frågar, tänker ju bara på alla nummer som är borta, alla foton som är tagna med mobben som kan hamna i fel händer mm mm...
Kommer ut från rummet och ser K, frågar om han hittade mobilen, nej, det hade han inte gjort, jag blev såklart ännu mer irriterad och förbannad på mig själv som tappat bort den.. alla möjliga fula ord snurrade runt i skallen, K hade Liam som tur e, för jag kunde inte ens vara glad åt minsta lilla just i den stunden..sen blev det ju inte bättre av att vi skulle springa runt halva sjukan för att ingen visste vart vi skulle ta vägen.
Nåja, lugnade ner mig någorlunda och tänkte bara att vi måste snabbt hem så jag kan spärra kortet, kollade en gång till runt och under bilen även fast K ju hade gjort det, han öppnade dörren på min sida och ser man på, mobilen låg visst där, mellan sätet och dörren...åååhh..så glad jag blev, sen fick jag såklart be K om ursäkt för jag var på så dåligt humör och lät det typ gå ut över honom! Men att ens mobil kunde vara så viktig, det trodde jag inte.. iofs bryr jag mig inte om själva mobilen i sig utan allt annat jag har på mobilen.. Nu tänker jag nog skriva upp alla nummer nånstans så slipper jag bli en sån Bitch ifall jag skulle tappa den på riktigt.
Kommentarer
Trackback
