STOOOOOORA TUTTAR
wow, det får man verkligen... helt sjuuuukt...jag tror nog inte jag vill göra en bröstförstoring... dom väger ju multum!!!
Återbesöket
Idag hade vi återbesök på BB, tog med våran nya fina barnvagn, den är riktigt läcker faktiskt och lättkörd.
Dom vägde honom, han har gått ner lite i vikt vilket dom alltid gör i början, igår när han vägdes låg vikten på 3160 g och idag låg vikten på 3155 g.
Sen skulle det tas PKU-prov och blodprov eftersom han fortfarande är lite gul. Hon stack honom i handen och det var INTE ROLIGT! Han grät och var helt tröstlös så hon var tvungen att sticka en gång till i andra handen. Provsvaren skulle ta 1-2 timmar så vi fick åka iväg, åkte till Kais päron en sväng. Sen ringde dom och sa att blodprovet såg helt okej ut, så vi behövde inte läggas in på ljusbehandling, men imorgon ska vi in på ännu ett blodprov för att kolla om hans värden går ner. Annars lägger dom in oss i tolv timmar för att han ska få ligga under nåt ljus. Det tar bort den där gulheten, skönt att det iaf inte är något farligt om man behandlar i tid, dessutom låter ju inte ljusbehandling som någon obehaglig sak direkt.
Dom vägde honom, han har gått ner lite i vikt vilket dom alltid gör i början, igår när han vägdes låg vikten på 3160 g och idag låg vikten på 3155 g.
Sen skulle det tas PKU-prov och blodprov eftersom han fortfarande är lite gul. Hon stack honom i handen och det var INTE ROLIGT! Han grät och var helt tröstlös så hon var tvungen att sticka en gång till i andra handen. Provsvaren skulle ta 1-2 timmar så vi fick åka iväg, åkte till Kais päron en sväng. Sen ringde dom och sa att blodprovet såg helt okej ut, så vi behövde inte läggas in på ljusbehandling, men imorgon ska vi in på ännu ett blodprov för att kolla om hans värden går ner. Annars lägger dom in oss i tolv timmar för att han ska få ligga under nåt ljus. Det tar bort den där gulheten, skönt att det iaf inte är något farligt om man behandlar i tid, dessutom låter ju inte ljusbehandling som någon obehaglig sak direkt.
Tiden på BB
Dag 1 (Tisdag 24/2)
Vi fick ett familjerum, så himla skönt, jag hatar ju sjukhus så det var skönt att Kai var med under hela tiden.
De sa till oss att första dygnet brukar bebisar sova hela tiden...ååhh, så skönt, då ska vi verkligen passa på att sova för sen är det slut med det, haha, vilket skämt, ingen hade berättat för våran bebis att man ska sova hela tiden, han låg vaken och myste mellan oss. Fast med det adrenalinpåslaget man hade i kroppen gick det ändå inte att sova, dessutom ville vi bara ligga och titta på honom...
BM kom in och kollade om livmodern hade dragit ihop sig, det hade den gjort jättebra, skönt. Jag hade ont eftersom bedövningen dom satte för att sy hade släppt, fick värktabletter till natten och kunde sova fem timmar på raken, sen var det amma som gällde.
Våra föräldrar kom och besökte oss denna dag. Kul med besök.
Dag 2 (onsdag 25/2)
BM som kom på morgonen tyckte att vi var så hemskt tysta av oss, undrar om alla plingar på den röda knappen hela tiden. Jag ringer på klockan om jag verkligen behöver hjälp med nåt eller fråga nåt, annars vill man ju ligga där och klara sig själv. Det verkar som dom inte riktigt hade skrivit upp allt i journalerna, dessutom blandade dom ihop oss med några andra flera ggr. Kai stog vid dörröppningen en gång precis när en BM kom in efter att precis ha gått, så frågar hon helt plötsligt honom "har hon kissat"... jag tänkte att ursäkta, men jag ligger ju här och kan svara på det själv.. dessutom vet dom att kissandet kommit igång bra så det var ju skumt, nee, då menade hon bebben, men nån annans bebbe..gaah. En annan gång kom dom in och gnällde för att bebben låg i bara blöja just då och eftersom han var vaken skulle han minsann ammas, men hallåå, vi hade precis bytt på honom, jag kan ju inte amma honom när han ligger på skötbordet, nej, usch, den BM var inte rolig. Inte så konstigt kanske att man bara ringer om man verkligen behöver. Sen fanns det en BM som var en sån babbelmaja så hon berättade massa egna grejer, t.ex. att rummen var så varma och om vi inte skulle vädra skulle hon inte klara av att komma in till oss eftersom hon har haft problem med lungorna i tio år..hahaha, men e det vårt problem? Kanske nåt hon borde ta upp med sin arbetsgivare!
Denna dag träffade vi barnläkaren, allt var bra förutom att dom hörde ett litet blåsljud, det var iofs normalt så det skulle kollas upp dagen efter igen, bara för att se att det inte var nåt.
Denna dag gick mest åt till att amma, nu skulle han ha mat hela tiden, knappt så jag hann duscha eller gå på toa innan det var dags igen. Under natten sov jag inte många timmar.
Idag var Maria på besök, trevligt.
Dag 3 (torsdag 26/2)
Bm kom in och kollade på killen, han var lite gul, även detta är normalt tydligen.
Jag hade ont i bristningen eller rättare sagt var det stygnen som dom hade klippt konstigt, eller lämnat för långa, så jag fick citodon med mig hem, hoppas det hjälper.
Barnläkaren kollade blåsljudet, inget kvar av den, jes, så skönt.. sen testades hans hörsel, alldeles perfekt, hon som tog testet sa att han hör jättebra, sen om han lyssnar är en annan femma.. jag la till "sen är han ju även kille"... hihihi!
Vi fick åka hem och fick återbesökstid dan efter.
Efter förlossningen
Fick upp lillkillen på bröstet och där låg han, blodig, geggig och alldeles underbar. Det sötaste jag sett, nånsin, fast så säger ju alla mammor om sina egna barn. Under tiden dom skulle sy fick Kai hålla honom eftersom dom tyckte att jag åtminstone kunde ta lite lustgas då.. det var på tiden!
Sen tog BM mitt blodtryck och det var rätt högt, hon skulle gå med mig på toan så jag satte mig upp och sen skulle ställa mig, huu, vad det snurrade.. blundade men det fick man ju inte göra, då blev det värre, bara att lägga sig ner igen och göra ett nytt försök efter ett tag. In på toan och skulle sätta mig, började snurra igen så det var ju bara att gå tillbaks på rummet och lägga sig på britsen och vila. Blodtrycket gick iaf ner, bra bra. Dom fick tappa mig på urin eftersom det snurrade så.
De mätte och vägde lillkillen, 50 cm och 3350 g, alldeles perfekt, han var inte ett dugg för liten. Sedan ammade han, kissade och bajsade redan.. duktig kille.
Sen så fick vi åka upp till BB med vårat lilla mirakel, äntligen.
Sen tog BM mitt blodtryck och det var rätt högt, hon skulle gå med mig på toan så jag satte mig upp och sen skulle ställa mig, huu, vad det snurrade.. blundade men det fick man ju inte göra, då blev det värre, bara att lägga sig ner igen och göra ett nytt försök efter ett tag. In på toan och skulle sätta mig, började snurra igen så det var ju bara att gå tillbaks på rummet och lägga sig på britsen och vila. Blodtrycket gick iaf ner, bra bra. Dom fick tappa mig på urin eftersom det snurrade så.
De mätte och vägde lillkillen, 50 cm och 3350 g, alldeles perfekt, han var inte ett dugg för liten. Sedan ammade han, kissade och bajsade redan.. duktig kille.
Sen så fick vi åka upp till BB med vårat lilla mirakel, äntligen.
Min förlossningsberättelse (the real story, inget för de svaga)
Förlossningen startade ju då ungefär vid 17-tiden på måndagen. Slemproppen gick och jag började få värkar, först några med en halvtimmes mellanrum, sedan med en kvarts mellanrum och sen höll dom på med sex minuters mellanrum från åtta på kvällen och hur länge som helst, det kändes så iaf. Gick ut och gick en sväng, det kanske kunde hjälpa, efter promenaden kom det tre värkar med fyra minuters mellanrum, jee, tänkte jag, nu snart får vi åka in till förlossningen. Ringde dit och kollade med dom, men så började värkarna återigen vara med sex minuters mellanrum, åååhh, vad e det här, falskt alarm?
Vid elvatiden tänkte jag att jag går väl och lägger mig då eftersom inget kommer hända inatt. Tog några värktabletter för att kunna somna men det gick inte alls. Låg med värkarna och kollade på klockan, elva, tolv, ett, två... suck!!! Vid 3-tiden började värkarna göra riktigt ont, ringde till förlossningen och då hade jag även börjat må riktigt illa samt att det kom klumpar med blod. Hon tyckte att jag skulle ta ett bad eller duscha varmt, det brukar hjälpa. Sagt och gjort..satt i badet i omgångar, duschade även men inget hjälpte. Sen spydde jag och ringde igen, vänta hemma bara sa dom.
Värkarna gjorde så ont så jag kunde inte sitta, ligga, gå eller göra nånting, har alltid trott att jag e en riktig tuffing och tål smärta bra men nej, helt plötsligt var allt katastrof. Tyckte hela tiden att jag var så toanödig också men fick inte ut nåt. Sprang, nåja, försökte gå på toa flera ggr men inget funkade... Ringde igen och sa att det nu trycker på där bak och fram och överallt, vänta hemma till värkarna kommer med 3 minuters mellanrum sa hon. Jag sa att det gör fruktansvärt ont, jag klarar snart inte av det längre. Då tyckte hon att om det blev ännu värre kunde jag kanske få åka in för att hämta några smärtstillande från dom, då skulle jag ringa om jag behövde, jaha..bara att ligga och åma sig då. Pallade med det ett tag men sen började jag skrika av smärta och sa till Kai att ringa förlossningen och säga att nu kommer vi, oavsett om vi får eller inte.
Satt på toa och det blödde ännu mer, sen gick vattnet samtidigt, och det tryckte på så hårt så jag nästan svimmade av smärtan, K var i telefon samtidigt som han försökte hämta saker till mig eftersom dom sa att han snabbt måste packa in mig i bilen och komma. Dessutom sa hon på förlossningen att vattnet antagligen gick och det blödde så mycket eftersom värkarna bara höll på hur länge som helst stadigt med sex minuters mellanrum utan att bli intensivare. Ja, men konstigt då att vi inte fick åka in tidigare??
Kai letade efter kläder till mig och hittade såklart det jag hade tänkt ha på mig men just då ville jag absolut inte ha dom sakerna. Typiskt.. Sa till K att han får starta bilen, jag ska bara prova att gå på toa än gång till. När jag satt där kom jag på att jag hade läst nånstans att när det känns som det trycker på där bak så e bebisen riktigt nära, ojojoj..där satt jag på toa hemma och höll på att krysta ut honom, hjälp...
Tänkte oxå på att miljoner kvinnor har gjort det här och klarat av dessa förvärkar, hur kan inte jag göra det.. utan att veta själv och fatta det så hade jag ju gått med krystvärkar här hemma, inte konstigt att det gjorde så fruktansvärt ont då..
Gick snabbt upp från toasitsen och satte på skor på fötterna, inte ens det gick särskilt bra, snabbt in o la mig i baksätet och iväg, resan till förlossningen påbörjades vid 4.50 och vi kom fram 5.00. Det kändes som det tog hundra år, men Kai körde tydligen rätt fort... smärtan var så hemsk och jag krystade i bilen igen, det gick ju inte att hålla emot.... två omgångar krystvärkar hanna jag med på vägen.
En undersköterska öppnade dörren och frågade om hon skulle ta och bära min väska ifall den var tung, nee, svarade jag, måste bara gå på toa snabbt, det trycker på sååååå mkt nu. In på intagningsrummet och snabbt in på toan, det blödde ännu mycket mer, jag sa det till henne och när jag skulle torka mig kände jag BARNETS HUVUD, shit..., sa det till henne och hon sa att jag snabbt måste komma från toan, jag fick INTE sitta. La mig på britsen och hon körde snabbt iväg med mig och ropade på en barnmorska, Kai åkte och parkerade bilen och han hade inte hunnit komma ännu. Tänk om han inte hinner fram i tid??
Dom tog in mig på ett rum och samtidigt kom Kai, huh, tur det.. Jag blev inskriven 5.10. Hann aldrig få några smärtstillande, epidural borde jag ju fått för länge sen men vi fick ju inte åka in, skulle bara vänta och vänta. Lustgas hann dom inte heller ge. Jag födde nästan i bilen, och gick utan nåt som helst smärtstillande, alltså var jag visst så stark som jag trodde, och tål smärta väldigt bra. Jag hann bara krysta två omgångar, sen kom han 5.16. Det gick ju riktigt fort det där, dom tyckte jag var superduktig som klarade av det, men vad hade jag för val liksom, dom ville ju verkligen inte ta in mig tidigare!
Tyvärr så sprack det lite iom att han kom så fort, det hade antagligen inte hänt om jag fått åka in tidigare. Dom sydde iaf några stygn och barnmorskan som gjorde det var den mest opedagogiska människan jag stött på. Hon satt och sydde och kommenterade och sa att det såg ut si och så.. nu tänker jag inte skriva upp allt här men det var iaf inget man kanske precis ville höra efter en sån upplevelse. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut enligt henne, sy ihop bara.... Det var med en barnmorskestudent som däremot var riktigt riktigt bra, hoppas hon får förlösa många kvinnor i sitt jobb sen.
Vid elvatiden tänkte jag att jag går väl och lägger mig då eftersom inget kommer hända inatt. Tog några värktabletter för att kunna somna men det gick inte alls. Låg med värkarna och kollade på klockan, elva, tolv, ett, två... suck!!! Vid 3-tiden började värkarna göra riktigt ont, ringde till förlossningen och då hade jag även börjat må riktigt illa samt att det kom klumpar med blod. Hon tyckte att jag skulle ta ett bad eller duscha varmt, det brukar hjälpa. Sagt och gjort..satt i badet i omgångar, duschade även men inget hjälpte. Sen spydde jag och ringde igen, vänta hemma bara sa dom.
Värkarna gjorde så ont så jag kunde inte sitta, ligga, gå eller göra nånting, har alltid trott att jag e en riktig tuffing och tål smärta bra men nej, helt plötsligt var allt katastrof. Tyckte hela tiden att jag var så toanödig också men fick inte ut nåt. Sprang, nåja, försökte gå på toa flera ggr men inget funkade... Ringde igen och sa att det nu trycker på där bak och fram och överallt, vänta hemma till värkarna kommer med 3 minuters mellanrum sa hon. Jag sa att det gör fruktansvärt ont, jag klarar snart inte av det längre. Då tyckte hon att om det blev ännu värre kunde jag kanske få åka in för att hämta några smärtstillande från dom, då skulle jag ringa om jag behövde, jaha..bara att ligga och åma sig då. Pallade med det ett tag men sen började jag skrika av smärta och sa till Kai att ringa förlossningen och säga att nu kommer vi, oavsett om vi får eller inte.
Satt på toa och det blödde ännu mer, sen gick vattnet samtidigt, och det tryckte på så hårt så jag nästan svimmade av smärtan, K var i telefon samtidigt som han försökte hämta saker till mig eftersom dom sa att han snabbt måste packa in mig i bilen och komma. Dessutom sa hon på förlossningen att vattnet antagligen gick och det blödde så mycket eftersom värkarna bara höll på hur länge som helst stadigt med sex minuters mellanrum utan att bli intensivare. Ja, men konstigt då att vi inte fick åka in tidigare??
Kai letade efter kläder till mig och hittade såklart det jag hade tänkt ha på mig men just då ville jag absolut inte ha dom sakerna. Typiskt.. Sa till K att han får starta bilen, jag ska bara prova att gå på toa än gång till. När jag satt där kom jag på att jag hade läst nånstans att när det känns som det trycker på där bak så e bebisen riktigt nära, ojojoj..där satt jag på toa hemma och höll på att krysta ut honom, hjälp...
Tänkte oxå på att miljoner kvinnor har gjort det här och klarat av dessa förvärkar, hur kan inte jag göra det.. utan att veta själv och fatta det så hade jag ju gått med krystvärkar här hemma, inte konstigt att det gjorde så fruktansvärt ont då..
Gick snabbt upp från toasitsen och satte på skor på fötterna, inte ens det gick särskilt bra, snabbt in o la mig i baksätet och iväg, resan till förlossningen påbörjades vid 4.50 och vi kom fram 5.00. Det kändes som det tog hundra år, men Kai körde tydligen rätt fort... smärtan var så hemsk och jag krystade i bilen igen, det gick ju inte att hålla emot.... två omgångar krystvärkar hanna jag med på vägen.
En undersköterska öppnade dörren och frågade om hon skulle ta och bära min väska ifall den var tung, nee, svarade jag, måste bara gå på toa snabbt, det trycker på sååååå mkt nu. In på intagningsrummet och snabbt in på toan, det blödde ännu mycket mer, jag sa det till henne och när jag skulle torka mig kände jag BARNETS HUVUD, shit..., sa det till henne och hon sa att jag snabbt måste komma från toan, jag fick INTE sitta. La mig på britsen och hon körde snabbt iväg med mig och ropade på en barnmorska, Kai åkte och parkerade bilen och han hade inte hunnit komma ännu. Tänk om han inte hinner fram i tid??
Dom tog in mig på ett rum och samtidigt kom Kai, huh, tur det.. Jag blev inskriven 5.10. Hann aldrig få några smärtstillande, epidural borde jag ju fått för länge sen men vi fick ju inte åka in, skulle bara vänta och vänta. Lustgas hann dom inte heller ge. Jag födde nästan i bilen, och gick utan nåt som helst smärtstillande, alltså var jag visst så stark som jag trodde, och tål smärta väldigt bra. Jag hann bara krysta två omgångar, sen kom han 5.16. Det gick ju riktigt fort det där, dom tyckte jag var superduktig som klarade av det, men vad hade jag för val liksom, dom ville ju verkligen inte ta in mig tidigare!
Tyvärr så sprack det lite iom att han kom så fort, det hade antagligen inte hänt om jag fått åka in tidigare. Dom sydde iaf några stygn och barnmorskan som gjorde det var den mest opedagogiska människan jag stött på. Hon satt och sydde och kommenterade och sa att det såg ut si och så.. nu tänker jag inte skriva upp allt här men det var iaf inget man kanske precis ville höra efter en sån upplevelse. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut enligt henne, sy ihop bara.... Det var med en barnmorskestudent som däremot var riktigt riktigt bra, hoppas hon får förlösa många kvinnor i sitt jobb sen.
Ääääntligen..
...nu är han här.. det kommer en utförlig förlossningsberättelse senare, nu ska jag fortsätta gosa med Liam och även katterna så att dom inte blir alltför svartsjuka.. dom har iaf luktat på honom och verkar vara lite på sin vakt men det var inte lika illa som jag trodde..kan ju såklart ändras..
sex minuter
nu har värkarna kommit stadigt i nästan en timmes tid med sex minuters mellanrum...snart kanske man kan ringa till förlossningen och kolla med dom..jihuu!
Slempropp och värkar..
Låg ju i soffan och väntade på att K skulle komma hem från jobbet vid tre, började få lite ont i magen men tänkte inte mer på det, vi skulle ju ändå sova sen så det skulle ju såklart gå över.. Men icke då..kunde inte somna alls, det gjorde ont från och till, tänkte att e det värkar nu då? Vet ju inte hur dom känns eftersom jag inte har haft det förr..hahaha! Folk säger iofs att man VET när det är värkar..iaf, låg där o vilade, sen skulle vi vakna vid fem och jag gick på toa för hundraåttiofemte gången idag, då gick slemproppen.. eller det tror jag iaf..det måste ha varit den.. kan inte ha varit nåt annat, men det betyder ju iofs inte att förlossningen e på gång, men iaf händer nåt.. Sen dess har jag haft värkar, först med en halvtimmes mellanrum, sen en kvarts mellanrum och nu med åtta minuters mellanrum..kanske kanske kanske kommer det en liten bebbe inatt..men får ju inte hoppas för mkt! Dessa värkar e iaf nåt som jag aldrig känt förr så det e nog riktiga värkar.. gör rätt ont, man blir ju påmind om att man lever! Men inte så att man svimmar direkt.. fast nog ligger jag och tycker synd om mig..hahaha! Det håller på ungefär en minut varje gång, sen e det lungt ett tag igen.. då får man passa på att göra annat.. Vi håller på och försöker bränna en cd-skiva med till förlossningen men det går inte så bra iom att jag inte alls e med och koncentrerad på att välja låtar!
Graviditeten del 3
Nytt år, ännu mer gravid.
Jul och nyår firades lungt år 2008. Julafton 2007 var jag ju ute på tbs, riktigt kul, var förbi där utanför i år också bara för att säga hej, men var ju inte direkt festsugen. Nyår var vi bara hemma och åt god mat och vid tolvslaget gick vi ut och kollade lite raketer, det var inte alltför mycket sånt här, lungt område jämfört med vad vi är vana vid. Där vi bodde innan kunde folk skjuta raketer helt hysteriskt ända till fyratiden, här var det slut vid halvett.
I vecka 34 hade vi BM igen. SF-måttet låg på 30 cm, hjärtslagen 146 och huvudet hade lagt sig tillrätta redan men var ruckbart. Hade en ny BM bara denna gång, hon tyckte kurvan var så långt ner så hon skickade oss på tillväxt-UL.
Det visade att bebben var 12,5% mindre än genomsnittet i den veckan men inget allvarligt. Nästa tillväxt-UL skulle vara i v. 36.
Fortsatte gå till BM även v 36, då tyckte hon att jag hade så bra blodvärden mm sist så hon tog aldrig såna prover. SF-måttet var 32 cm och denna BM, som jag alltså haft varje gång tyckte det var konstigt att jag hade fått gå på extra UL men jag tror den nya ville vara på den säkra sidan bara.
Samma dag gick jag till läkaren igen för jag hade så ont i ryggen av foglossningen och mellan skuldrorna, kunde inte alls jobba så hade redan gått hem några dar tidigare med såna smärtor så jag inte kunde röra mig överhuvudtaget. Att åka buss var inte ens att tänka på. Katastrofalt. Dessutom hade jag fått ischias på höger sida, så det drog nåt enormt i rumpan och ljumsken. Jag blev heltidssjukskriven fram till förlossningen. Otroligt skönt att bara kunna vila så fort man känner att det behövs. I mitt jobb med barnen kan man ju inte direkt lägga sig och sova när det gör ont i ryggen.
Gick återigen på tillväxt-UL, då hade bebben vuxit, så den var 9,7% mindre än genomsnittet. Bravo där bebis, så fort jag fick börja vila från jobbet började h*n växa.
Vecka 38 var vi hos BM och då hade SF-måttet gått upp en cm till. Bebbens hjärtljud hade gått ner till 135 slag per minut. Nu i slutet så kan man tydligen gå ner i vikt, min BM säger alltid att "det är helt ok", i mina öron är orden helt ok kanske inte alltför bra så man blir ju lite rädd men hon har alltid sagt så om allt så det är säkert ingen fara.
I den här perioden har bebisen sparkat riktigt rejält men jag har aldrig fått ont av det, den ligger långt ner och irriterar kissblåsan, så jag springer ju på toaletten rätt ofta, men det är sånt man får räkna med när man är gravid. Det är iaf riktigt mysigt när den sparkas och håller på, då vet man ju att det finns nån där inne.
Under den här tiden hamnade jag även på sjukhus och fick tillbringa två dygn där, usch vad tråkigt det var, jag fick höra det ena efter det andra, jag hade hela sex olika sjukdomar( hjärtsvikt, blodpropp i lungan, lunginflammation, lungsäcksinflammation, förstorat hjärta och vätska i lungan)innan dom till slut släppte hem mig med diagnosen luftvägsinfektion. Tur det visserligen, nu har dom tagit massa röntgen och jag är helt frisk.
Nu är det bara 5 dagar kvar till beräknad förlossning och det är riktigt spännande, jag är inte nervös över huvudtaget, bebben ska ju ut oavsett hur jag beter mig, därför är det lika bra att bara ta det som det kommer.
BB-väskan är packad så det är bara att vänta, snart börjar ett helt nytt liv.
Jul och nyår firades lungt år 2008. Julafton 2007 var jag ju ute på tbs, riktigt kul, var förbi där utanför i år också bara för att säga hej, men var ju inte direkt festsugen. Nyår var vi bara hemma och åt god mat och vid tolvslaget gick vi ut och kollade lite raketer, det var inte alltför mycket sånt här, lungt område jämfört med vad vi är vana vid. Där vi bodde innan kunde folk skjuta raketer helt hysteriskt ända till fyratiden, här var det slut vid halvett.
I vecka 34 hade vi BM igen. SF-måttet låg på 30 cm, hjärtslagen 146 och huvudet hade lagt sig tillrätta redan men var ruckbart. Hade en ny BM bara denna gång, hon tyckte kurvan var så långt ner så hon skickade oss på tillväxt-UL.
Det visade att bebben var 12,5% mindre än genomsnittet i den veckan men inget allvarligt. Nästa tillväxt-UL skulle vara i v. 36.
Fortsatte gå till BM även v 36, då tyckte hon att jag hade så bra blodvärden mm sist så hon tog aldrig såna prover. SF-måttet var 32 cm och denna BM, som jag alltså haft varje gång tyckte det var konstigt att jag hade fått gå på extra UL men jag tror den nya ville vara på den säkra sidan bara.
Samma dag gick jag till läkaren igen för jag hade så ont i ryggen av foglossningen och mellan skuldrorna, kunde inte alls jobba så hade redan gått hem några dar tidigare med såna smärtor så jag inte kunde röra mig överhuvudtaget. Att åka buss var inte ens att tänka på. Katastrofalt. Dessutom hade jag fått ischias på höger sida, så det drog nåt enormt i rumpan och ljumsken. Jag blev heltidssjukskriven fram till förlossningen. Otroligt skönt att bara kunna vila så fort man känner att det behövs. I mitt jobb med barnen kan man ju inte direkt lägga sig och sova när det gör ont i ryggen.
Gick återigen på tillväxt-UL, då hade bebben vuxit, så den var 9,7% mindre än genomsnittet. Bravo där bebis, så fort jag fick börja vila från jobbet började h*n växa.
Vecka 38 var vi hos BM och då hade SF-måttet gått upp en cm till. Bebbens hjärtljud hade gått ner till 135 slag per minut. Nu i slutet så kan man tydligen gå ner i vikt, min BM säger alltid att "det är helt ok", i mina öron är orden helt ok kanske inte alltför bra så man blir ju lite rädd men hon har alltid sagt så om allt så det är säkert ingen fara.
I den här perioden har bebisen sparkat riktigt rejält men jag har aldrig fått ont av det, den ligger långt ner och irriterar kissblåsan, så jag springer ju på toaletten rätt ofta, men det är sånt man får räkna med när man är gravid. Det är iaf riktigt mysigt när den sparkas och håller på, då vet man ju att det finns nån där inne.
Under den här tiden hamnade jag även på sjukhus och fick tillbringa två dygn där, usch vad tråkigt det var, jag fick höra det ena efter det andra, jag hade hela sex olika sjukdomar( hjärtsvikt, blodpropp i lungan, lunginflammation, lungsäcksinflammation, förstorat hjärta och vätska i lungan)innan dom till slut släppte hem mig med diagnosen luftvägsinfektion. Tur det visserligen, nu har dom tagit massa röntgen och jag är helt frisk.
Nu är det bara 5 dagar kvar till beräknad förlossning och det är riktigt spännande, jag är inte nervös över huvudtaget, bebben ska ju ut oavsett hur jag beter mig, därför är det lika bra att bara ta det som det kommer.
BB-väskan är packad så det är bara att vänta, snart börjar ett helt nytt liv.
Graviditeten del 2
Nästa 12 veckor var ganska annorlunda jämfört med dom första 12.
Vi hade ultraljud och det var nåt av det häftigaste jag varit med om, att se den lilla bebben därinne. Vi köpte med oss två foton och en dvd-film, filmen är ju lite roligare iom att h*n rör på sig, vinkar, gäspar och när jag skrattade så la h*n handen för ögonen, så gulligt.
Nu hade jag inte längre någon jobbig migrän, men fick istället foglossning, när man är gravid ökar rörligheten i kroppens leder, framför allt i bäckenets leder eller fogar, och detta gjorde fruktansvärt ont, mest på vänster sida. Jag gick till läkaren i vecka 21 och blev halvtidssjukskriven i en månad.
I samma veva skulle vi flytta till det nya huset, jag kunde då inte hjälpa till att bära något, fick ju inte heller bära så mkt och det var nästintill omöjligt. Jag hade visserligen packat mycket små ryggsäckar och väskor och dessa försökte jag hjälpa till med så gott jag kunde. Det var riktigt härligt att flytta till det nya stora huset, 148 kvm på två plan, jämfört med 65,5 i gamla lägenheten. Det var mycket att städa i gamla så jag är så glad att mamma kunde hjälpa till, själv hade jag aldrig orkat, tack också till alla som hjälpte till med flytten och städningen i nya.
V. 23 hade jag återigen tid hos BM, då hade jag gått upp 6 kilo. Nu var det första gången som dom mätte magen, SF-måttet var 23 cm, jag låg långt ner på kurvan men magen har också alltid varit liten så det var inte så konstigt. Fick oxå lyssna på fosterljudet, hjärtat alltså, hela 147 slag i minuten, huu, det var mycket.
V.27 var vi hos BM igen. Hade gått upp sammanlagt 8 kilo och SF-måttet var 24 cm. Fortfarande långt ner på kurvan men jag följer min egen kurva och det är det viktigaste. Bebbens hjärta slog i 150 slag/minut denna gång.
V. 30 var det dags igen. Hade gått upp ett kilo sen sist. SF-måttet låg på 27 cm och hjärtat 149 slag.
Under denna tid mådde jag ganska bra, hade ingen som helst illamående och var ganska pigg, började också äta järntabletter. Fortfarande var det många som inte ens såg att jag var gravid, vissa tyckte att jag gått upp lite i vikt men annars var det många förvånade miner när jag berättade att jag faktiskt var gravid. Nästan varje dag fick jag också höra hur liten min mage var, men vad ska jag göra åt saken då?
Vi hade ultraljud och det var nåt av det häftigaste jag varit med om, att se den lilla bebben därinne. Vi köpte med oss två foton och en dvd-film, filmen är ju lite roligare iom att h*n rör på sig, vinkar, gäspar och när jag skrattade så la h*n handen för ögonen, så gulligt.
Nu hade jag inte längre någon jobbig migrän, men fick istället foglossning, när man är gravid ökar rörligheten i kroppens leder, framför allt i bäckenets leder eller fogar, och detta gjorde fruktansvärt ont, mest på vänster sida. Jag gick till läkaren i vecka 21 och blev halvtidssjukskriven i en månad.
I samma veva skulle vi flytta till det nya huset, jag kunde då inte hjälpa till att bära något, fick ju inte heller bära så mkt och det var nästintill omöjligt. Jag hade visserligen packat mycket små ryggsäckar och väskor och dessa försökte jag hjälpa till med så gott jag kunde. Det var riktigt härligt att flytta till det nya stora huset, 148 kvm på två plan, jämfört med 65,5 i gamla lägenheten. Det var mycket att städa i gamla så jag är så glad att mamma kunde hjälpa till, själv hade jag aldrig orkat, tack också till alla som hjälpte till med flytten och städningen i nya.
V. 23 hade jag återigen tid hos BM, då hade jag gått upp 6 kilo. Nu var det första gången som dom mätte magen, SF-måttet var 23 cm, jag låg långt ner på kurvan men magen har också alltid varit liten så det var inte så konstigt. Fick oxå lyssna på fosterljudet, hjärtat alltså, hela 147 slag i minuten, huu, det var mycket.
V.27 var vi hos BM igen. Hade gått upp sammanlagt 8 kilo och SF-måttet var 24 cm. Fortfarande långt ner på kurvan men jag följer min egen kurva och det är det viktigaste. Bebbens hjärta slog i 150 slag/minut denna gång.
V. 30 var det dags igen. Hade gått upp ett kilo sen sist. SF-måttet låg på 27 cm och hjärtat 149 slag.
Under denna tid mådde jag ganska bra, hade ingen som helst illamående och var ganska pigg, började också äta järntabletter. Fortfarande var det många som inte ens såg att jag var gravid, vissa tyckte att jag gått upp lite i vikt men annars var det många förvånade miner när jag berättade att jag faktiskt var gravid. Nästan varje dag fick jag också höra hur liten min mage var, men vad ska jag göra åt saken då?
Graviditeten del 1
Jag visste ju inte om att jag var gravid förrän i vecka 6 eller något sådant. Hade slutat med p-piller i mars men fick oregelbunden mens efter det och tänkte inte så mycket mer på det. Sista mensens första dag var iaf 15 maj och det är därifrån det beräknas att jag blev gravid, dock vet jag att det exakta datumet då jag blev gravid var 26 maj 2008...
Mådde illa redan i vecka 3 och 4 men fattade såklart inte vad det var utan trodde att jag hade fått nån sorts magsjuka som ändå inte resulterade i mer än att jag var just illamående. Åkte kryssning just i veckorna 3 och 4 och därför minns jag illamåendet extra tydligt, jag som vanligtvis ändå festar någorlunda ordentligt(tänker på våran kryssning i april..urk) drack knappt något, tror jag fick i mig en och en halv smirnoff ice, och såhär i efterhand e jag såklart överlycklig att jag inte kunde dricka mer än så...hade ju kunnat skada bebisen men visste ju inte om att det fanns nån bebis där så det var ju inget jag kunde ha förhindrat. Fick knappt i mig nån mat heller, allt var bara allmänt äckligt. Nu så har man ju fattat att det bästa hade varit att äta, då kanske jag hade sluppit må så dåligt.
Vecka 5 eller 6 så hade jag inte fått någon mens ännu och tänkte att det borde ju komma närsomhelst, men nej, det kom inte och jag sa till K att jag tänker köpa gravtest, inte för att jag tror att jag är gravid men då vet man åtminstone det. Sagt och gjort, kom hem från jobbet och testade...POSITIVT!! Han trodde inte att den visade rätt och jag sa att om den visar plus så är det alltid rätt, minus kan ibland visa fel. Ingen av oss trodde ändå riktigt på det där, det var ju konstigt att jag redan skulle ha blivit gravid, så han lovade köpa ett nytt test dan efter, ett annat märke dessutom, det kunde ju vara något fel på den jag körde med först..hahaha!
Så tog jag det nya testet dan efter och det visade återigen plus, wow, vikken känsla, det gick rysningar i hela kroppen, på K med, vi var så glada men det var svårt att fatta. Dessutom kunde man inte gå runt i någon glädjerus och vara överlycklig eftersom vi hade bestämt att inte berätta något direkt, man vet ju aldrig ifall nåt skulle hända tex.
Iaf, så fick jag något sug efter guacamole helt plötsligt, det har aldrig varit någon favorit direkt men det köpte vi hem och det åt jag ungefär en gång, dagen efter när K öppnade burken kände jag för att spy, fy faaan, det var det vidrigaste som fanns, konstigt hur hormonerna styr en helt plötsligt, fortfarande idag blir jag illamående av bara tanken på guacamole.
På min födelsedag berättade vi för Ks föräldrar och syster samt min pappa, mamma hade jag redan berättat för dan innan då vi var o shoppade lite. Kunde inte hålla det för oss själva i 6 veckor till som vi först hade tänkt..alltså till vecka 12.
Veckorna gick och jag mådde illa men lärde mig hantera det någorlunda. Fick även värre migränattacker än vanligt fast de gick över snabbare än förut så det var skönt.
Vecka 8 åkte vi till Turkiet, tog en dyyyyr sista minuten resa, men det var det värt eftersom vi älskar att åka till solen och värmen och det kommer nog dröja innan det blir av nästa gång. Där fick jag såklart soleksem variant värre de tre sista dagarna, men eftersom vi bara var där en vecka så kämpade jag på med kliandet, badade i havet och det salta vattnet gjorde nog inte så gott men det kändes svalkande för stunden och kliandet försvann just då. Vi tog även en riktigt jobbig tur upp till ett berg, det tog tre timmar att gå, och mitt på dagen i 38 graders hetta skulle vi såklart göra det. Kom senare på att det gick en buss dit upp som hade kostat hela fem kronor per person..hihihi!
Hade några semesterveckor kvar och passade på att sola här hemma och bättra på brännan ytterligare, eksemet började så småningom gå bort, tur var väl det.
Tillbaka på jobbet och Maria tyckte det var himla härligt att se att även jag hade gått upp några kilo (äkta vänskap det där, skadeglädje är sann glädje), men det var ju innan hon fick veta att jag var gravid. Berättade inte för någon annan ännu eftersom jag egentligen ville prata med chefen först så hon inte får höra det i korridorerna sen. Träffade henne nån dag efter och berättade hur det ligger till, hon blev jätteglad för min skulle och det var en oerhörd lättnad, man har ju tyvärr hört så mycket om dåliga chefer men min chef är en bra chef helt enkelt.
Första besöket hos BM var den 30/7. Jag minns hur jag satt där med alla andra gravida kvinnor i väntrummet och tänkte att sådär kommer jag också se ut så småningom. BM var en knasig tant, men har inte velat byta, hon gör sitt jobb och jag är ändå nöjd med henne så då finns det ingen anledning att byta. Vid inskrivningen ställs det massa frågor om alkohol och rökvanor samt sjukdomar i släkten mm. Sen tar dom blodtrycket och lite blodvärden och blodprov för att se att man inte har några sjukdomar.
Det var mina första 12 veckor.
Mådde illa redan i vecka 3 och 4 men fattade såklart inte vad det var utan trodde att jag hade fått nån sorts magsjuka som ändå inte resulterade i mer än att jag var just illamående. Åkte kryssning just i veckorna 3 och 4 och därför minns jag illamåendet extra tydligt, jag som vanligtvis ändå festar någorlunda ordentligt(tänker på våran kryssning i april..urk) drack knappt något, tror jag fick i mig en och en halv smirnoff ice, och såhär i efterhand e jag såklart överlycklig att jag inte kunde dricka mer än så...hade ju kunnat skada bebisen men visste ju inte om att det fanns nån bebis där så det var ju inget jag kunde ha förhindrat. Fick knappt i mig nån mat heller, allt var bara allmänt äckligt. Nu så har man ju fattat att det bästa hade varit att äta, då kanske jag hade sluppit må så dåligt.
Vecka 5 eller 6 så hade jag inte fått någon mens ännu och tänkte att det borde ju komma närsomhelst, men nej, det kom inte och jag sa till K att jag tänker köpa gravtest, inte för att jag tror att jag är gravid men då vet man åtminstone det. Sagt och gjort, kom hem från jobbet och testade...POSITIVT!! Han trodde inte att den visade rätt och jag sa att om den visar plus så är det alltid rätt, minus kan ibland visa fel. Ingen av oss trodde ändå riktigt på det där, det var ju konstigt att jag redan skulle ha blivit gravid, så han lovade köpa ett nytt test dan efter, ett annat märke dessutom, det kunde ju vara något fel på den jag körde med först..hahaha!
Så tog jag det nya testet dan efter och det visade återigen plus, wow, vikken känsla, det gick rysningar i hela kroppen, på K med, vi var så glada men det var svårt att fatta. Dessutom kunde man inte gå runt i någon glädjerus och vara överlycklig eftersom vi hade bestämt att inte berätta något direkt, man vet ju aldrig ifall nåt skulle hända tex.
Iaf, så fick jag något sug efter guacamole helt plötsligt, det har aldrig varit någon favorit direkt men det köpte vi hem och det åt jag ungefär en gång, dagen efter när K öppnade burken kände jag för att spy, fy faaan, det var det vidrigaste som fanns, konstigt hur hormonerna styr en helt plötsligt, fortfarande idag blir jag illamående av bara tanken på guacamole.
På min födelsedag berättade vi för Ks föräldrar och syster samt min pappa, mamma hade jag redan berättat för dan innan då vi var o shoppade lite. Kunde inte hålla det för oss själva i 6 veckor till som vi först hade tänkt..alltså till vecka 12.
Veckorna gick och jag mådde illa men lärde mig hantera det någorlunda. Fick även värre migränattacker än vanligt fast de gick över snabbare än förut så det var skönt.
Vecka 8 åkte vi till Turkiet, tog en dyyyyr sista minuten resa, men det var det värt eftersom vi älskar att åka till solen och värmen och det kommer nog dröja innan det blir av nästa gång. Där fick jag såklart soleksem variant värre de tre sista dagarna, men eftersom vi bara var där en vecka så kämpade jag på med kliandet, badade i havet och det salta vattnet gjorde nog inte så gott men det kändes svalkande för stunden och kliandet försvann just då. Vi tog även en riktigt jobbig tur upp till ett berg, det tog tre timmar att gå, och mitt på dagen i 38 graders hetta skulle vi såklart göra det. Kom senare på att det gick en buss dit upp som hade kostat hela fem kronor per person..hihihi!
Hade några semesterveckor kvar och passade på att sola här hemma och bättra på brännan ytterligare, eksemet började så småningom gå bort, tur var väl det.
Tillbaka på jobbet och Maria tyckte det var himla härligt att se att även jag hade gått upp några kilo (äkta vänskap det där, skadeglädje är sann glädje), men det var ju innan hon fick veta att jag var gravid. Berättade inte för någon annan ännu eftersom jag egentligen ville prata med chefen först så hon inte får höra det i korridorerna sen. Träffade henne nån dag efter och berättade hur det ligger till, hon blev jätteglad för min skulle och det var en oerhörd lättnad, man har ju tyvärr hört så mycket om dåliga chefer men min chef är en bra chef helt enkelt.
Första besöket hos BM var den 30/7. Jag minns hur jag satt där med alla andra gravida kvinnor i väntrummet och tänkte att sådär kommer jag också se ut så småningom. BM var en knasig tant, men har inte velat byta, hon gör sitt jobb och jag är ändå nöjd med henne så då finns det ingen anledning att byta. Vid inskrivningen ställs det massa frågor om alkohol och rökvanor samt sjukdomar i släkten mm. Sen tar dom blodtrycket och lite blodvärden och blodprov för att se att man inte har några sjukdomar.
Det var mina första 12 veckor.
