Min förlossningsberättelse (the real story, inget för de svaga)
Förlossningen startade ju då ungefär vid 17-tiden på måndagen. Slemproppen gick och jag började få värkar, först några med en halvtimmes mellanrum, sedan med en kvarts mellanrum och sen höll dom på med sex minuters mellanrum från åtta på kvällen och hur länge som helst, det kändes så iaf. Gick ut och gick en sväng, det kanske kunde hjälpa, efter promenaden kom det tre värkar med fyra minuters mellanrum, jee, tänkte jag, nu snart får vi åka in till förlossningen. Ringde dit och kollade med dom, men så började värkarna återigen vara med sex minuters mellanrum, åååhh, vad e det här, falskt alarm?
Vid elvatiden tänkte jag att jag går väl och lägger mig då eftersom inget kommer hända inatt. Tog några värktabletter för att kunna somna men det gick inte alls. Låg med värkarna och kollade på klockan, elva, tolv, ett, två... suck!!! Vid 3-tiden började värkarna göra riktigt ont, ringde till förlossningen och då hade jag även börjat må riktigt illa samt att det kom klumpar med blod. Hon tyckte att jag skulle ta ett bad eller duscha varmt, det brukar hjälpa. Sagt och gjort..satt i badet i omgångar, duschade även men inget hjälpte. Sen spydde jag och ringde igen, vänta hemma bara sa dom.
Värkarna gjorde så ont så jag kunde inte sitta, ligga, gå eller göra nånting, har alltid trott att jag e en riktig tuffing och tål smärta bra men nej, helt plötsligt var allt katastrof. Tyckte hela tiden att jag var så toanödig också men fick inte ut nåt. Sprang, nåja, försökte gå på toa flera ggr men inget funkade... Ringde igen och sa att det nu trycker på där bak och fram och överallt, vänta hemma till värkarna kommer med 3 minuters mellanrum sa hon. Jag sa att det gör fruktansvärt ont, jag klarar snart inte av det längre. Då tyckte hon att om det blev ännu värre kunde jag kanske få åka in för att hämta några smärtstillande från dom, då skulle jag ringa om jag behövde, jaha..bara att ligga och åma sig då. Pallade med det ett tag men sen började jag skrika av smärta och sa till Kai att ringa förlossningen och säga att nu kommer vi, oavsett om vi får eller inte.
Satt på toa och det blödde ännu mer, sen gick vattnet samtidigt, och det tryckte på så hårt så jag nästan svimmade av smärtan, K var i telefon samtidigt som han försökte hämta saker till mig eftersom dom sa att han snabbt måste packa in mig i bilen och komma. Dessutom sa hon på förlossningen att vattnet antagligen gick och det blödde så mycket eftersom värkarna bara höll på hur länge som helst stadigt med sex minuters mellanrum utan att bli intensivare. Ja, men konstigt då att vi inte fick åka in tidigare??
Kai letade efter kläder till mig och hittade såklart det jag hade tänkt ha på mig men just då ville jag absolut inte ha dom sakerna. Typiskt.. Sa till K att han får starta bilen, jag ska bara prova att gå på toa än gång till. När jag satt där kom jag på att jag hade läst nånstans att när det känns som det trycker på där bak så e bebisen riktigt nära, ojojoj..där satt jag på toa hemma och höll på att krysta ut honom, hjälp...
Tänkte oxå på att miljoner kvinnor har gjort det här och klarat av dessa förvärkar, hur kan inte jag göra det.. utan att veta själv och fatta det så hade jag ju gått med krystvärkar här hemma, inte konstigt att det gjorde så fruktansvärt ont då..
Gick snabbt upp från toasitsen och satte på skor på fötterna, inte ens det gick särskilt bra, snabbt in o la mig i baksätet och iväg, resan till förlossningen påbörjades vid 4.50 och vi kom fram 5.00. Det kändes som det tog hundra år, men Kai körde tydligen rätt fort... smärtan var så hemsk och jag krystade i bilen igen, det gick ju inte att hålla emot.... två omgångar krystvärkar hanna jag med på vägen.
En undersköterska öppnade dörren och frågade om hon skulle ta och bära min väska ifall den var tung, nee, svarade jag, måste bara gå på toa snabbt, det trycker på sååååå mkt nu. In på intagningsrummet och snabbt in på toan, det blödde ännu mycket mer, jag sa det till henne och när jag skulle torka mig kände jag BARNETS HUVUD, shit..., sa det till henne och hon sa att jag snabbt måste komma från toan, jag fick INTE sitta. La mig på britsen och hon körde snabbt iväg med mig och ropade på en barnmorska, Kai åkte och parkerade bilen och han hade inte hunnit komma ännu. Tänk om han inte hinner fram i tid??
Dom tog in mig på ett rum och samtidigt kom Kai, huh, tur det.. Jag blev inskriven 5.10. Hann aldrig få några smärtstillande, epidural borde jag ju fått för länge sen men vi fick ju inte åka in, skulle bara vänta och vänta. Lustgas hann dom inte heller ge. Jag födde nästan i bilen, och gick utan nåt som helst smärtstillande, alltså var jag visst så stark som jag trodde, och tål smärta väldigt bra. Jag hann bara krysta två omgångar, sen kom han 5.16. Det gick ju riktigt fort det där, dom tyckte jag var superduktig som klarade av det, men vad hade jag för val liksom, dom ville ju verkligen inte ta in mig tidigare!
Tyvärr så sprack det lite iom att han kom så fort, det hade antagligen inte hänt om jag fått åka in tidigare. Dom sydde iaf några stygn och barnmorskan som gjorde det var den mest opedagogiska människan jag stött på. Hon satt och sydde och kommenterade och sa att det såg ut si och så.. nu tänker jag inte skriva upp allt här men det var iaf inget man kanske precis ville höra efter en sån upplevelse. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut enligt henne, sy ihop bara.... Det var med en barnmorskestudent som däremot var riktigt riktigt bra, hoppas hon får förlösa många kvinnor i sitt jobb sen.
Vid elvatiden tänkte jag att jag går väl och lägger mig då eftersom inget kommer hända inatt. Tog några värktabletter för att kunna somna men det gick inte alls. Låg med värkarna och kollade på klockan, elva, tolv, ett, två... suck!!! Vid 3-tiden började värkarna göra riktigt ont, ringde till förlossningen och då hade jag även börjat må riktigt illa samt att det kom klumpar med blod. Hon tyckte att jag skulle ta ett bad eller duscha varmt, det brukar hjälpa. Sagt och gjort..satt i badet i omgångar, duschade även men inget hjälpte. Sen spydde jag och ringde igen, vänta hemma bara sa dom.
Värkarna gjorde så ont så jag kunde inte sitta, ligga, gå eller göra nånting, har alltid trott att jag e en riktig tuffing och tål smärta bra men nej, helt plötsligt var allt katastrof. Tyckte hela tiden att jag var så toanödig också men fick inte ut nåt. Sprang, nåja, försökte gå på toa flera ggr men inget funkade... Ringde igen och sa att det nu trycker på där bak och fram och överallt, vänta hemma till värkarna kommer med 3 minuters mellanrum sa hon. Jag sa att det gör fruktansvärt ont, jag klarar snart inte av det längre. Då tyckte hon att om det blev ännu värre kunde jag kanske få åka in för att hämta några smärtstillande från dom, då skulle jag ringa om jag behövde, jaha..bara att ligga och åma sig då. Pallade med det ett tag men sen började jag skrika av smärta och sa till Kai att ringa förlossningen och säga att nu kommer vi, oavsett om vi får eller inte.
Satt på toa och det blödde ännu mer, sen gick vattnet samtidigt, och det tryckte på så hårt så jag nästan svimmade av smärtan, K var i telefon samtidigt som han försökte hämta saker till mig eftersom dom sa att han snabbt måste packa in mig i bilen och komma. Dessutom sa hon på förlossningen att vattnet antagligen gick och det blödde så mycket eftersom värkarna bara höll på hur länge som helst stadigt med sex minuters mellanrum utan att bli intensivare. Ja, men konstigt då att vi inte fick åka in tidigare??
Kai letade efter kläder till mig och hittade såklart det jag hade tänkt ha på mig men just då ville jag absolut inte ha dom sakerna. Typiskt.. Sa till K att han får starta bilen, jag ska bara prova att gå på toa än gång till. När jag satt där kom jag på att jag hade läst nånstans att när det känns som det trycker på där bak så e bebisen riktigt nära, ojojoj..där satt jag på toa hemma och höll på att krysta ut honom, hjälp...
Tänkte oxå på att miljoner kvinnor har gjort det här och klarat av dessa förvärkar, hur kan inte jag göra det.. utan att veta själv och fatta det så hade jag ju gått med krystvärkar här hemma, inte konstigt att det gjorde så fruktansvärt ont då..
Gick snabbt upp från toasitsen och satte på skor på fötterna, inte ens det gick särskilt bra, snabbt in o la mig i baksätet och iväg, resan till förlossningen påbörjades vid 4.50 och vi kom fram 5.00. Det kändes som det tog hundra år, men Kai körde tydligen rätt fort... smärtan var så hemsk och jag krystade i bilen igen, det gick ju inte att hålla emot.... två omgångar krystvärkar hanna jag med på vägen.
En undersköterska öppnade dörren och frågade om hon skulle ta och bära min väska ifall den var tung, nee, svarade jag, måste bara gå på toa snabbt, det trycker på sååååå mkt nu. In på intagningsrummet och snabbt in på toan, det blödde ännu mycket mer, jag sa det till henne och när jag skulle torka mig kände jag BARNETS HUVUD, shit..., sa det till henne och hon sa att jag snabbt måste komma från toan, jag fick INTE sitta. La mig på britsen och hon körde snabbt iväg med mig och ropade på en barnmorska, Kai åkte och parkerade bilen och han hade inte hunnit komma ännu. Tänk om han inte hinner fram i tid??
Dom tog in mig på ett rum och samtidigt kom Kai, huh, tur det.. Jag blev inskriven 5.10. Hann aldrig få några smärtstillande, epidural borde jag ju fått för länge sen men vi fick ju inte åka in, skulle bara vänta och vänta. Lustgas hann dom inte heller ge. Jag födde nästan i bilen, och gick utan nåt som helst smärtstillande, alltså var jag visst så stark som jag trodde, och tål smärta väldigt bra. Jag hann bara krysta två omgångar, sen kom han 5.16. Det gick ju riktigt fort det där, dom tyckte jag var superduktig som klarade av det, men vad hade jag för val liksom, dom ville ju verkligen inte ta in mig tidigare!
Tyvärr så sprack det lite iom att han kom så fort, det hade antagligen inte hänt om jag fått åka in tidigare. Dom sydde iaf några stygn och barnmorskan som gjorde det var den mest opedagogiska människan jag stött på. Hon satt och sydde och kommenterade och sa att det såg ut si och så.. nu tänker jag inte skriva upp allt här men det var iaf inget man kanske precis ville höra efter en sån upplevelse. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut enligt henne, sy ihop bara.... Det var med en barnmorskestudent som däremot var riktigt riktigt bra, hoppas hon får förlösa många kvinnor i sitt jobb sen.
Kommentarer
Trackback
